Är livet en enda stor monolog?
Det känns som om människor bara sänder utan att fråga något. Vem ska ta emot allting?
Kommunikationströtthet handlar om att man hela tiden får vara den som frågar och aldrig får en enda motfråga. Tyvärr har jag blivit sån själv, orkar inte ens fråga ngn om något. Trött på internet..sändare överallt. Och nu är jag med en sändare, som ingen kommer att bry sig om för jag har inget vettigt att komma med längre..gammal trött och grinig..hej då..

En trasig själ vandrar som en levande död
Inget räckte, inte ens min glöd
När ljuset slocknat och det inte längre finns något att få
Då lämnar alla och kvar får jag stå
På en plats dit ingen vill
På en plats där ingen syns till
Död..är min själ utan glans
Dit vill väl ingen utan att få chans..
Död vandrar jag vidare tar mitt och säger farväl
Men kanske kommer jag åter, om solens glans vill mig väl..

Känner mig ensam utan någon djupare relation att kunna diskutera och uppleva glädje och sorg med.
Likaså med människor som dragit ner mig i sina sorger utan att ens bry sig i vem jag är, känner och tycker.
Jag har hela tiden hjälpt andra alldeles för mycket, sprungit på deras vägar som styrt mig i fel riktning.
Det är som om mina syskon är nöjda nu, när jag inget har och kravlar mig framåt som en urlakad replika av mig själv och den jag en gång var.
Mina energier är slut och jag har inte lust att hjälpa någon mer.
Jag vill inte vara någons skugga längre men jag orkar inte ta mig upp.
Förstörd av tröstlösa relationer där jag givit för mycket men haft svårt att ta emot. Jag vill INTE vara en giver längre, jag vill också HA!!!! Ta emot och känna mig behövd och älskad. Just nu gör jag inte det..min livsgnista är borta. Vad får mig att le, känna glädje och lycka?
Har män tagit den ifrån mig?
Ja, men jag har mig själv att skylla också. Jag lät mig bli utnyttjad av både vänner, familj och syskon.
Jag är ensam nu...